Igår skrev jag ett inlägg angående mina föräldrars syn på mig och min karls förhållande och det har ramlat in en hel del kommentarer angående det ur olika människors perspektiv. Det är alltid roligt när det skapas en diskussion eller när man får höra en annan åsikt än en själv.
En sak som jag tyckte var intressant som för mig är värt att nämna, det var en kille som skrev att det enda jag kan få ut av denna relation är att han köper saker till mig och sedan sex. Har det stått någonting alls om viken ekonomisk situation varken han eller jag är i och för de som vill veta så har han inte köpt mig saker. De gånger jag har varit där har vi delat på alla utgifter och mina resor dit betalar jag själv. Jag vill inte leva på någon annan så jag tycker det är jäkligt fräckt att komma med sådana åsikter utan fakta.
Nu ska jag bege mig ut i vårsolen för en härlig promenad med syrran och hundarna.
Hand i hand 
Omg vad en del kan vara ”kaxiga” på nätet, och tro att de är något. Du har inte nämnt någon gång att han har köpt något till dig. Varför kan folk inte för en gångs skull inse att det är kärlek?! Damn! Stå på er!
Jag som skrev det är för det första tjej. För det andra skrev jag inte att du faktiskt fick saker av honom, utan att det var det enda du skulle KUNNA få ut av det. Visst, det var en överdrift, det förstår jag med, men min poäng är att ni är i alldeles för olika livssituationer. Om 20 år är han pensionär, då är du inte ens 40 år. När du går i pension är han 90 år gammal. Vill du skaffa barn? Säg att du vill bli klar med utbildning, få arbetslivsfarenhet osv innan det. Då är du (om du följer genomsnittet) runt 30 år när du skaffar ditt första barn. Han är 56 år. Mäns genomsnittslivslängd 78 år. Förtjänar inte ditt barn att ha en pappa som åtminstone med stor sannolikhet är i livet på hans/hennes studentdag?
Då en annan anonym person som skrev svar hade ett alias som Johannes och det är i samma kommentarstråd som dig så jag ber om ursäkt att du råkade bli kallad kille. Men då har jag en enkel fråga, tycker du jag ska ge upp min livs kärlek på grund av detta?
Det kan du bara svara på själv. Kanske låta bli att skaffa barn ihop eller skaffa barn nu i sådant fall? Mitt svar gällde att jag förstår dina föräldrar till 100% och att jag håller med dem.
Jag är 18, mitt hjärta är 31 och även om det är en mindre ålderskillnad där skulle jag inte bry mig om om han så var 50. Klart jag skulle kunna sluta träffa honom för att få en enklare, mer förväntad framtid, barn med ‘normal’ uppväxt och hela faderullan men å andra sidan skulle jag antagligen inte vilja leva alls utan honom. Ingen gör livet krångligare och mer utsatt bara för sakens skull, men älskar man något så är det bara så det är. Vilken kritik det än finns mot det.
Så sant som det var sagt! 🙂
Okej, jo, är medveten om att ditt svar gällde det. Men fortfarande, jag skulle aldrig ge upp min karl för åldern. Jag kommer vänta några år med att skaffa barn då jag vill plugga först för att sedan öppna eget. Jag anser dock inte att man kan tänka åldersmässigt, jag kan bli överkörd imorgon, det vet jag inte och inte du heller. Så att utgå från att man inte ska skaffa barn för att ens barn ska ha båda föräldrar med under sin student? Är det inte åtminstone bättre att kära och lyckliga människor skaffar barn då tiden är inne än att människor skaffar barn som inte har en fin relation som ger barnen ärr fulla med skuldkänslor för att föräldrarna har haft en dålig relation som barnet sedan tagit på sig skulden för. Dessutom finns det de familjer då föräldrarna skiljt sig som gjort att barnet inte får ha sin ena förälder med på sin studentdag på grund av den andre föräldern. Så de argumenten köper inte jag riktigt. Man vet inte hur framtiden ser ut.
Om man skaffar barn när man är 55+ är sannolikheten att man dör före att barnet har blivit vuxet väldigt hög. En förälders död och sjukdom är ingenting jag önskar något barn att få uppleva. Kul att hälsa på sin senila pappa på ålderdomshemmet när man är 15? Dessutom har man inte samma ork i den åldern som när man var yngre och kan därför inte ta hand om barnet på bästa sätt. Självklart kan vad som helst hända, du kanske vinner melodifestivalen nästa år med, men man måste ta hänsyn till det som är SANNOLIKT. Ungefär hälften av alla män har dött innan sin 78-årsdag. Sannolikheten att dö i en bilolycka är långt under en procent. När det gäller att skaffa barn är det bara otroligt egoistiskt att tänka på något annat sätt. När det gäller studentdagen menade jag givetvis inte ordagrant att det var just den dagen som spelar roll, utan att föräldern är så gammal att den aldrig får uppleva att barnet blir vuxet.
Jag har bara detta att säga:
Det är precis såna personer som dig som gör att kärleken mellan oss växer. Det får motsatt effekt av det du är ute efter. Barn kommer vi skaffa långt innan jag fyller 55 år.
I och för sig är det ju inte direkt ovanligt med folk som blir föräldrar vid 40-50 och att förlora sin pappa vid 15 eller 55 är fortfarande lika jobbigt eller inte jobbigt beroende på hur man hanterar det. Låt oss säga att paret här skaffar barn inom något år, för sakens skull, och snubben dör vid 75, då hinner ändå ungen bli en 30 år. Även om han skulle bli gaggig och smådement och bryta höften är det något en stabil individ bör kunna hantera.
I vilket fall finns det långt mycket värre saker än död av ålderdom och en god uppväxt följd av att tidigt mista en förälder behöver inte vara något nämnvärt traumatiskt, sorgligt iofs, men ingen större deal.
Handihand: Härligt att höra. Jag är inte ute efter att ändra på er, det lär knappast gå att göra via nätet, utan jag uttrycker bara min åsikt om varför jag ogillar förhållanden mellan skolbarn och vuxna. Vad är långt innan du fyller 55? En högskoleutbildning (som hon skrev att hon skulle börja på) tar ofta 5 år och därefter bör man skaffa sig arbetslivserfarenhet inom sitt område i ett par år så att utbildningen inte var helt i soptunnan och inaktuell när man kan komma tillbaka på arbetsmarknaden igen, men om 44+7=51 är långt innan 55 så fine.
Jag 18 han 31: Självklart är det inte samma sak att förlora en förälder när man själv är barn (15) som när man är vuxen (55). Hur kan du ens påstå något sådant?
”Ingen större deal” att förlora sin förälder som barn var ta mig fan bland det dummaste jag hört. Har du själv en död förälder? Har du upplevt att ha föräldrar med livshotande sjukdomar? Att ständigt vara orolig, se föräldern åka in och ut på sjukhus, hamna på intensivvårdsavdelning, inte klara sig själv medan man själv är 13-14 år är fan ingenting jag rekommenderar. Då skulle jag bra mycket hellre ta det när jag är 30-40. Att aktivt ta på sig en stor risk för att ens barn ska få uppleva något sådant är obegripligt.
Vad har du för aning om vad hon ska gå för utbildning? Det finns andra utbildningar än femåriga lärarutbildningar, men det borde du ju veta.
Betackar mig för moraltjat och pekpinnar som andra sätter upp. Du är medveten om att du klassade ner alla under 19 år till skolbarn. Du beskriv att du hade högt i tak, men det var just det du inte hade. Trångsynthet och en människosyn som jag aldrig någonsin kan dela med dig. Respekten för andra människors vilja och egna tankar är det jag värdesätter mest av allt. Folk som sätter sig över detta har jag inte ens ett uns respekt för.
Klassa ner? De ÄR ju skolbarn ffs och det är det självklart inget fel med. Det är inte där felet ligger. Jag vet inte vilken utbildning hon ska gå eller vad lärarutbildningen har med saken att göra. Däremot är det så att högskoleutbildningar de facto ÄR 3-5 år långa om man ska få examen och hon skrev ju att hon hade sökt till universitetet (och att det krävdes 20.9 för att komma in vilket det bara gör till program). Hög till tak har jag aldrig skrivit, så du blandar nog ihop mig med någon annan igen.
Okej då gjorde väl jag det. Dår är det bekräftat att du inte har högt i tak, vilket inte var nytt. Din syn är helt horribel när det gäller synen på unga vuxna. Sen får du säga vad du vill.
Tror inte vi kommer längre här. Du kommer inte kunna ändra oss med dina åsikter och vi kommer inte kunna ändra dig.
du kanske också vill inkludera faktumet att ” barn kommer vi skaffa långt innan jag fyller 55 år”, jag antar nu att det är hon vi pratar om. Hon på 18 år, hon kan plugga och jobba och ha sig i 10 år om hon så vill innan hon ens närmar sig någon riskzon för att skaffa barn, för det är trots allt moderns ålder som spelar nämnvärd roll i barnets hälsa under graviditeten. Mannen blir om något infertil men risken att producera sjuklig sperma pga ålder är försumbar om ens existerande. 44+7=51 blir liksom lite irrelevant.
18 30: Men, nej, det framgår ganska tydligt att jag pratar om _pappans_ ålder. Det handlar fortfarande om att barnet i mina ögon har rätt till en uppväxt med båda sina föräldrar, vilket det är stor chans att det inte får om den ena är 55 år när barnet föds.
Horribel syn på unga vuxna? Jag är själv 22 år och skulle nog klassa mig själv som ung vuxen. Om jag nu har en så horribel och ovanlig syn på ert förhållande, hur kommer det sig då att folk i er närhet bara har reagerat negativt?
Ja, om du klassar mig som är 18 år som skolbarn, jag kan då säga att man inte är något barn då man är 18 år utan då är man en ung vuxen, därav din horribla syn på unga vuxna då du klassar dem som barn vilket är nedvärderande då jag ansvarar för alla mina handlingar. Och om du läser presentationen om mig vilket du kan läsa här -> https://handihand.wordpress.com/2011/04/23/hon/
”Några fina vänner som dessutom vet om och stöttar mitt förhållande med min älskade.”
Så kan du se att de vänner som vet om detta förhållande stöttar det fullt ut. Så de som sett min lycka, känner mig väl och gett honom en chans, de är superglada för min och hans skull. Nu vet jag inte om detta är ett svar du nöjer dig med, men nu har jag i alla fall svarat på varför vi uttryckt oss som vi gjort angående din syn på vuxna. samt hur den del som vet om vårat förhållande förutom min familj stöttar det.
// hon
Ja, i lagens mening är du vuxen (vilket du INTE var när ni träffades, därav förhållande mellan ett barn och en vuxen), men i förhållande till en 44-årig person är du bara ett barn. Du går fortfarande i skolan, du får inte gå på systembolaget, du har inte röstat ännu, du har inte bott själv, du har inte jobbat heltid, du har inte tagit ansvar för din egen ekonomi (dvs försörjt dig själv, betalat för el, försäkringar, tandläkaren osv), du får fortfarande besöka ungdomsmottagningen, du åker till reducerat pris i kommunaltrafiken, du har inte lagat mat varje dag, din hjärna har inte växt färdigt (vilket den gör vid ca 25 års ålder), du får inte adoptera barn förrän om tidigast 7 år. Därtill finns det en massa andra saker att ta hänsyn till som visserligen skiljer sig från person till person, men det är exempelvis sannolikt att en 18-åring är i en klart sämre ekonomisk situation än en 44-åring, vilket kan skapa ett beroende som man inte tänker på till en början. Att dina jämnåriga vänner inte ser något fel i ert förhållande (åtminstone inte så länge du hör på) är en sak, men säg mig någon vuxen människa över 40 i er närhet som tycker att allt är frid och fröjd.
Du vet varken när vi vart ett par eller om hon var 18 då. Din syn på yngre människor skrämmer mig. Att du dessutom är 22 år är ju helt otroligt. Bara för man inte får göra saker inom en viss ålder betyder inte att man inte är vuxen. Det är nåt man är mentalt inte vad samhället sätter för normer. Det är synd om dig att hela tiden leva efter samhällets normer. Jag önskar dig lycka till i din trångsynta värld.
När man väl närmar sig vuxenvärlden (vilken man gör vid 15, även om man inte än är där) behövs ju inte föräldrarna för att uppehålla livsviktiga fuktioner, deras roll är ju enbart social och emotionell, och för många är föräldrarna fortfarande lika viktiga när man blivit vuxen.
Jag påstår inte att det inte är jobbigt, men det är hanterbart. Morsan är psykotisk och under perioder självmordsbenägen så visst har jag viss insikt i hur det är att leva i oro. Att ungen måste klara sig själv har jag svårt att tänka mig, pappan kanske dör men som sagt var skulle kvinnan här fortfarande ha många år kvar. Jag vet faktiskt inte när folk brukar dö men mina släktingar är fortfarande uppe och ränner och har sig vid 80 år så det är ju inte precis så att ungen är dömd.
Världen är skit, men en tidig död betyder inte att ett gott liv och god uppfostran varit ett misstag bara för att det finns risker.
Måste bara påpeka, jäkligt bra skrivet. // Hon
Tack. Jag vet aldrig riktigt när jag ska släppa sådana här diskussioner så du kan ju hojta när du tröttnar…
Haha, det är bara att fortsätta så länge den pågår. Finns mycket att säga om saken så 🙂
Så du tycker inte att man bör sträva efter att ge sina barn föräldrar under hela barndomen (som fortfarande pågår när man är 15)? Om någon av dem dör när barnet är 15 är egentligen skitsamma? Man har ju ändå 2 föräldrar?
Jag tycker att man ska sträva efter att ge sina barn omfattande, uppmuntrande och betydelsefulla upplevelser och erfarenheter så att de växer upp och ser världen som en helhet.
Jag tror faktiskt inte jag känner en enda person som haft båda sina föräldrar närvarande under sin uppväxt, vissa har dött, vissa drog, vissa hade inte råd, vissa var inlagda, men visst fan kan man bli en bra och välmående person ändå. Om man ändå litar på sin kompetens som förälder och kan kompensera för de jobbigare perioderna kan man redan där erbjuda ett bättre liv än många andra, oavsett antalet föräldrar.
Och jag var aldrig sarkastisk, klart fan det är olidligt om ens farsa dör, inte precis skitsamma, men det är inte världens undergång, och man kanske kan lära sig uppskatta de bra sakerna han förde med sig istället för att vara bitter över att han skaffade barn lite sent….
Och du tycker att det är försvarbart att lämpa över allt ansvar för sitt barn på den andra föräldern? Är det rättvist mot henne? Att det kan hända saker som gör att man blir ensamstående kan man inte förhindra, men man bör göra allt för att det inte ska hända. Inklusive att inte skaffa barn för sent i livet.
Att du skriver att det inte är världens undergång om en förälder dör och sättet du skriver på visar bara på att du inte har upplevt något sådant och att dina 18 år inte har gjort dig tillräckligt mogen för att sätta dig in i vad det innebär i ett barns liv. Hur reagerar du om jag skriver att det är ju inte världens undergång om din pojkvän dör? Livet går ju vidare, det finns fler män, han är inte livsnödvändig för dig och du klarar dig bättre utan honom. Du kan tom få ett bättre liv än många andra. Var inte så bitter och tänk på det positiva.